Då var det dags för andra deltävlingen i Stockolms DM. Sandvikens MK bjöd på 75 km SS fördelat på fyra sträckor. Efter debaklet i Bergslagsrallyt var en framgång nödvändig om vi skulle ha någon chans att blanda oss i årets totalstrid. Hur skulle detta gå till? Vi måste helt enkelt skaffa oss ett rejält övertag redan innan tävlingen startade. Teamets medlemmar slog sin kloka huvuden ihop och efter en hänsynslös "brainstorming" kreerades följande vattentäta plan:
"Rally går ut på att ta sig fram i maximal hastighet på okända vägar. Där har vi problemets kärna. "Okända vägar" är nyckelordet och därmed uppslagsändan till en lösning. Hur kan vi få dessa vägar i hjärtat av Gästrikland att i stället bli "kända"? Då rekognoscering eller träning naturligtvis är förbjudet kan det möjligen synas som om teamet stod inför en orimlig uppgift. Men kanske ändå! Varför inte ersätta "känd" med "känsla"? Där har vi det. Vi måste få en så stark "känsla" för beskaffenheten hos de gästrikländska vägarna att vi utan att tveka slänger våra noter på sophögen. Här fick vi hjälp av den kinesiske fältherren Liu Bang (tog sig namnet Han Gaozu och grundade Handynastin 206 f kr - 210 e kr) som nådde sina fältmässiga framgångar genom extremt snabba truppförflyttningar. Hans valspråk "Lär känna människorna och du känner deras vägar" blev vår ledstjärna. För att få in den rätta "vägkänslan" måste vi få en en fullständig förståelse för de människor runt Sandviken vars förfäder trampat upp de vägar över krön och genom skymda passager som vi nu skulle attackera. Med två veckor kvar till tävling måste vi hitta en effektiv metod för att snabbt nå in i Sandvikenbornas själsliv. Vad är då bättre än att nå deras inre via bygdens unika dans- och musiktradition? Lyckligtvis hittade vi denna Bondpolska från Överhärde beläget endast några få kilometer från Sandviken. Efter noggrannt studium av densamma var vi därmed väl rustade inför Vinterpokalens alla utmaningar."
En första titt i startlistan var inte uppmuntrande. Alla våra fyra motståndare i Volvo Original Elit B var välkänt skoningslösa snabbåkare. Trots det intensiva studiet av Bondpolskan från Överhärde kändes det problematiskt att åka ifrån någon av dessa herrar. Humöret steg dock när vi insåg att ingen av dem var från Stockholm. En närmare granskning av listan visade att vi bara var fyra ekikpage som krigade om poängen i Stockolms Standard Cup. Förmodligen var det många som fortfarande slickade såren efter det hårda Bergslagsrallyt. Dessutom skulle vi starta efter SM-bilarna (på deras SS5 till 8) och man fruktade förmodligen att vägarna skulle vara sönderkörda. Hur som helst hade vi ett gyllene tillfälle att ta erövra rejält med DM-poäng. Vi gissade att den hårdaste konkurrenten om vinsten skulle bli Niklas Karlsson (Värmdö MK) som vann i Bergslagsrallyt.
Släktingarna Inger och Tommy Lundmark bjöd på mat och husrum i Gävle. Tusen tack!
Innan starten hade jag en intressant diskussion med rutinerade A-föraren Dick Larsson om hur man snabbast kommer iväg på halt underlag. Jag kastade fram idén att starta på tvåan och han trodde inte att det var en så tokig tanke. Väl ute vid starten på första specialen (In-Car här) tyckte jag det såg så grusigt ut att det fick bli en klassisk start med 3-4 tusen varv på ettan. Det visade sig vara helt korrekt. Bilen stack iväg som en raket. Greppet var kanonbra i de uppruggade spåren. Inspirerad av detta faktum insåg jag att här finns chansen att tillämpa kunskaperna från Anders Bangers Rallyskola: "Håll dig i spåren och klättra på innerkanterna i kurvorna". Bortsett från några onödiga fegningar kändes det som taktiken fungerade bra. Detta beräftades av att vi tvålade till Marcus Johansson (Fredriksbergs MK) i bilen bakom med några sekunder. Även den långa (28 km) andra sträckan tyckte vi gick hyfsat.
Dags för service! Efter den traumatiska upplevelsen i Bergslagsrallyt där vi ett tag var strandsatta utan servicepersonal med kraschad bil i den kalla mörka skogen togs beslutet att detta aldrig fick upprepas. Denna gång var det Anders som hade vänligheten att rädda läget och tillbringa lördagen på serviceplatsen utanför Göranssons Arena i Sandviken. Han kunde meddela att vi hade både Marcus Johansson och Michel Brundin (Almunge MK) bakom oss och bara 8 sekunder upp till tvåan Anton Suontausta (Kolsva MK). Vi trodde inte våra öron och tvingade iväg Anders till resultattavlan för ytterligare en koll. Väl tillbaka intygade han att sensationen var ett faktum och föreslog att vi skulle byta däck för att inte riskera att dubbarna började lossna pga värmeutvecklingen. Undertecknad tyckte dock att däcken såg fräscha ut och bestämde i sin oändliga rallyvisdom att de fick duga. Som läsaren kanske anar var detta inte ett av mina klokaste beslut.
Ett av de hjul som aldrig hängdes på.
Tyvärr strulade vi bort en del sekunder redan på första sträckan efter service vilket kan studeras i ndanstående videosnutt.
Här visas hur vi på några minuter hann med tre klantigheter som kostade många sekunder:
1. Bosse säger att det är 180 till krönet och sen 40 till vägbyte vänster. Jag får för mig att det är 180 från krönet till vägbytet och håller kvar. Inte bra!
2. Anton Suontausta i bilen framför oss har kört av och vi blir nervinkade. Med överdriven försiktighet bromsar jag in onödigt tidigt och kryper fram fast det är fri sikt en bra bit.
3. Bosse passar då på att tappa bort sig och vi kör (långsamt!) med radiotystnad någon minut.
Sista sträckan var på hela 25 km så med hyfsad attack borde vi med råge kunna ta in det vi förlorat. Så blev icke fallet. Av någon anledning hade det blivit halare (gissa varför) så den planerade hårdsatsningen fick mer karaktären av att försöka hålla sig kvar på vägen. Resultatet blev naturligtvis att vi i stället för att kämpa till oss en andra plats tappade till fjärde med en avåkt Anton bakom oss. Kändes en smula surt men vi tröstade oss med att vi tog full pott i DM och för en gångs skull haft ett riktigt anständigt tempo på åtminstone två sträckor.
Blandad kompott från SS6 och 7
Som ett kuriosum kan nämnas att vi på resan hem gjorde halvhjärtade försök att förstå varför vi tyckte att det var så svårkört på sista sträckan. Själv lutade jag åt att det var mitt vanliga "ta det lugnt så du kommer mål" syndrom som slagit till och fått mig att överdriva besvärligheterna. Det var först när jag på söndag morgon inspekterade bilen i dagsljus som jag insåg att Anders råd om däcksbyte inte var helt uppåt väggarna,
Höger bakdäck
Avslutningsvis vill vi tacka Sandvikens MK för en frän tävling och göra det med att beskriva en spännande incident på sista sträckan som tyvärr ej finns på film då kameran hade lagt av. Upprinnelsen till det hela ägde rum då vi stötte på Gustav Holmdahl som denna dag agerade åskådare. Han hade sett SM-bilarna i slutet på den sträcka som skulle bli vår sista och varnade oss för den avslutande höger vänster kombinationen där många hade problem. Vi lade tacksamt detta på minnet och Bosse lovade mig dyrt och heligt att varna i god tid. Så blev också fallet. I slutet på sista sträckan meddelade han att vi snart var framme vi de besvärliga målkurvorna. Då kom jag på att Gustav sagt att han och brorsan Martin tänkte stå där och titta även på eftermiddagen. Med så kunnig publik kan man ju bara inte fega: "Jag står på lite extra innan kurvorna så att det åtminstone låter häftigt när vi närmar oss". Tyvärr var det bara 50 meter från höger femman där jag fått upp motorn i maxvarv till kurvkombinationen. Trots detta klarade vi högern men i vänstern brakade vi av. Det sista jag såg innan allt blev vitt var de röda målskyltarna 10 meter framför näsan. " Å Nej. Detta får inte hända" for genom huvudet samtidigt som snön la sig och höger målskylt nu syntes 5 meter framför oss. Motorn gick fortfarande och med vilt spinnande hjul och ryckiga rattrörelser malde vi fram genom snön med uppskattningsvis 1 km/tim. Målskylten försvann under höger framhjul, vi passerade mållinjen och hade tydligen inte rivit med oss någon elektronik eftersom vi fick en sträcktid noterad. Tack för det!
